Kärlek är för dom, dom som har tur.

Andra dagen i rad då man vaknar upp till solsken.

Bara för att jag inte orkar formulera en sammanhängande text kommer dagens upptäckter och dylikt i punktform:

• Städer är väldigt mycket vackrare i solsken. Även tråkiga gamla tegelhus får klarare och trevligare färg.

• Jag har fått en teori angående tredje dagen i en ny skola. Idag har jag nämligen mest känt mig som ett spöke som stalkar folket i min klass. Jag tror att detta är ett stadie där jag inte känner personerna tillräckligt väl för att våga starta konversationer, men jag är inte längre ett nytt "intressant objekt", och därmed skapar de heller inga konversationer med mig. Sålunda är det enda som kvarstår mina förföljelser, min tystnad, och deras samtal med varandra.

• Vad gäller transport på kullerstensgator är jag antagligen lika framgångsrik som en sedgeway. Fullkomligt oduglig, jag bara snubblar och stukar mina anklar konstant. Detta är ett allvarligt handikapp, eftersom 99% av Lunds markyta består utav just kullersten.

• Jag älskar Johanna, samt alla er andra som kommit ihåg och tillkännagett min födelsedag. Jag älskar även att Johanna gav mig Joakim Thåströms nya skiva Kärlek är för dom. Jag är full av kärlek till världen helt enkelt, i alla fall för en dag.

• Jag har blivit väldigt förhållandeskygg. Bara tankarna om det får mig att skälva. Så, det är inte hjälpsamt att jag bor tillsammans med ett äldre par som bråkar väldigt ofta.

• Jag vill inte ha dansuppvisning.

Det borde nog summera det mest vitala.

So long, and thanks for all the fish! (Tillägg; jag har även ätit sushi.)